jossoz

Jag lyckas alltid intala mig själv att "jävlar vad jag är lycklig, gud vad bra livet känns just nu". Men så fort jag börjat tro att det kanske är så, "är jag lycklig?" Då händer något, något negativt. Det behöver inte ens vara en stor grej, ibland är det bara kritik och det borde jag ju klara av. Men innerst inne kritiserar jag mig själv hela tiden och så fort någon annan ger mig kritik så kommer alla jäkla nertryckta halvt bortglömda känslor upp till ytan, kraftfullare för varje gång. Jag klarar snart inte mer. Varför kan jag inte bara skita i alla som kritiserar eller är arga på mig? Allt hade varit så mycket lättare om jag faktiskt var den korkade blondin jag försöker få alla att tro att jag är.

Jag bröt ihop på tunnelbanan idag och började gråta, jag gråter nästan aldrig så fyfan vad jag skämdes. Tårar tolkar andra som att man är svag. Jag vill inte vara svag. Jag vill inte ta åt mig av alla skit jag får men ändå så gör jag det. Hur mycket jag än försöker intala mig själv och alla andra att jag inte bryr mig. Så är sanningen att jag bryr mig SÅ JÄVLA MYCKET.