Sveriges största skvallerblogg gossips.se är tillbaka på http://juicygossip.se

För en stund sedan satt jag på tunnelbanan på väg hem, jag satt där och var lite allmänt cynisk. Jag tänkte "vad är det egentligen för en värld vi lever i?". Jag kastade en blick på personen som satt bredvid mig och fick svaret; Tydligen är detta en värld där en man kan sitta och RUNKA öppet på tunnelbanan utan att någon gör något åt det. Efter den lilla uppenbarelsen sprang jag av tåget så fort det bromsat in på nästa station...

Jag och min fru Peter, det är i alla fall en positiv grej! :) ♥

Btw, she haz boobbas! :D

Det var som om något brast inom mig. Jag vaknade, dagen efter festande. Jag var inte bakis, men trots det så återkom en tanke "Jag ska aldrig mer dricka". Jag mådde inte dåligt alls fysiskt men jag fick känslan av att ha gjort något. Något väldigt dumt. På sätt och vis hade jag ju det, jag gav mig själv till en annan. I desperationen av att inte kunna få dig. Jag ångrar mig. Jag gav mig själv till någon som vill ha mig, som hoppas på mer än vänskap. "Jag måste sluta upp med det här" sa jag till mig själv. "Kanske måste mitt drickande få ett slut? Har jag gått för långt?". Det blir mycket tänkande för min del framöver...

Ps. Jag kommer bli vräkt. :( Ds.

Jag är så jävla kär i dig att jag dör, faaaan! :(

♥

Här har ni en sliten liten krabat. En krabat som är sjuk men ändå har tillbringat dagen med städning och disk. Det är även tänkt att jag ska skriva färdigt min uppsats om en stund... Vi får se hur det blir med den saken. Men lite glad är jag, för jag har äntligen plockat bort min EKG-grej. Haha. Dock börjar jag misstänka att min fru har en affär med en präst... Hon hänger på SKUV hela tiden... Fan också. :(

♥

Ahapp, detta är andra gången jag går hem från sjukhuset med en sådan här pryl fastklistrad. Ett 24-timmars EKG. Elektroderna KILAR och jag vill inget hellre än att slita loss dem. Men det får jag inte, det suger. Ville inte göra värsta stripteasen här så det fick duga med att visa upp dosan och en utav elektroderna. Vackert va? Känner mig som en cyborg, hälften människa hälften maskin. Men maskiner är de mest lättlurade varelserna här på Jorden, så bara ni slide:ar med näsan här längs med min arm (Eller annan kroppsdel, haha) så kommer jag inte att veta att ni är där överhuvudtaget. Då har ni mig allt som i en liten äggskals-ask.

Det känns som om jag är lite kär, men jag vet inte ens i vem. Knasigt värre. Tänk dig för nu Peter, gör ingenting på stubberten.

♥

... Och hans namn är Kjell Junior Wallmark, aka. Brolle Jr. Jag blir helt lost in space när jag ser in i dessa ögon, det finns någonting där, en slags glöd. Jag vet fan inte vad jag snackar om. Hur som helst, älskar hans låtar och älskar han ögon. Haha, men han är nog nästan lite för "ung" för mig? ;)

♥

Jag behöver ett tecken, visa åtminstone att jag är på rätt spår. För jag känner mig vilse.
Jag famlar i mörkret efter det jag tror att jag vill ha men det är aldrig tillräckligt.
För hur mycket jag än hoppas så finns där ingenting att finna, mörkret omfamnar mig.
Jag kan inte andas. Hopplösheten dränker mig. Kväver mig. Förtär mig innifrån.
Jag vill fly, men jag kan inte. För jag vet inte ens vad det är jag flyr ifrån.
Jag vet bara att jag måste bort bort.
Vad vill ni ha av mig?

Hej bloggen!

Ibland undrar jag vad felet med mig är... "A" är jag så förbannad på att jag har lust att ge honom en fet örfil om jag någonsin ser honom igen. Han må vara snygg men ett riktigt svin som bara vill ha en sak. Dessutom hade han inte intelligensen på sin sida om man säger så... I desperationen och ilskan började jag längta efter mitt ex, kom och tänka på alla hans bra sidor och hur otroligt mysigt vi hade det när vi var tillsammans. Nu när det var så länge sen vi var tillsammans kan jag inte längre komma ihåg riktigt varför vi gjorde slut. Men å andra sidan så måste det ha funnits en bra anledning? Jag kommer ihåg att jag blev arg ofta, men det kanske var mitt fel och inte hans? Eller bådas fel? På ett och ett halvt år har i alla fall jag förändrats MASSOR jag känner själv att jag äntligen börjat mogna och förstå vad som är viktigt här i livet. Så då tänker jag att det kanske är samma med honom också? Han kanske också har mognat?

Jag känner dessutom att tiden ifrån varandra har fått mig att förstå honom bättre, uppskatta de bra sidorna istället för att fokusera på de dåliga. Det var ganska nyligen som jag på allvar började förstå uttrycket "ingen är perfekt" för i min egen lilla drömvärld har jag alltid trott att det finns människor som är perfekta, för varandra. Men jag inser nu att även de allra finaste och underbaraste förhållanden har sina små skavanker men att det är saker som man lär sig att leva med och kanske till och med lära sig att tycka om, bara kärleken för varandra är stark nog.

Jag har träffat mitt ex ett X antal gånger (Hahaha fint skämt jag bakade in där va? ;D) nu på senaste tiden. Och det har varit... Mysigt. Väldigt mysigt och jag trivs i hans sällskap, känns som att vi för det mesta är på ungefär samma våglängd. Dessutom så älskar jag honom fortfarande...

Men jag vill liksom inte att det blir seriöst, eftersom att jag vill inte såra honom igen. Jag vet att minsta lilla grej kan ge mig kalla fötter och få mig att vilja fly från honom igen. Faktum är att jag har kommit på att mina kalla fötter är ett väldigt stort problem. Det här känns som en otroligt manlig sak att säga men... Jag känner mig "instängd" i ett förhållande trots att jag alltid strävar efter ett och vill vara åtrådd. Varför i helvete känner jag så?
Nää nu räcker det med knas tankar... Imorgon kommer Sofia hit och då blir det Kaffe och kaka! :D Taggad till max!

Puss puss <3<3<3