This time I'm not leaving without you.



Ahapp, detta är andra gången jag går hem från sjukhuset med en sådan här pryl fastklistrad. Ett 24-timmars EKG. Elektroderna KILAR och jag vill inget hellre än att slita loss dem. Men det får jag inte, det suger. Ville inte göra värsta stripteasen här så det fick duga med att visa upp dosan och en utav elektroderna. Vackert va? Känner mig som en cyborg, hälften människa hälften maskin. Men maskiner är de mest lättlurade varelserna här på Jorden, så bara ni slide:ar med näsan här längs med min arm (Eller annan kroppsdel, haha) så kommer jag inte att veta att ni är där överhuvudtaget. Då har ni mig allt som i en liten äggskals-ask.

Det känns som om jag är lite kär, men jag vet inte ens i vem. Knasigt värre. Tänk dig för nu Peter, gör ingenting på stubberten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0